Omvänd psykologi mot en att-göra-lista

Jag har en liten idé som jag egentligen inte tror så värst mycket på. 
Men om man tänker sig att man ofta har mycket att göra. Då kan det ju hända att man skriver ner en liten käck att-göra-lista.
Det brukar ju gå bra i 2-3 punkter (av 597st?) ungefär. Problemet är att en att-göra-lista är så tvingande till sin natur.
Det är en radda måsten som liksom sitter där som den där enerverande sommarflugan man viftar bort men som hela tiden kommer tillbaka.

Nå, idén då?
Ja, det är ju därför jag inte tror så mycket på den för att idén är egntligen exakt samma sak som en att-göra-lista. D.v.s en radda punkter med olika saker som man har att åtgärda.
Skillnaden ligger i att man ska döpa om den till en Dötidslista. Eller kanske en, nu-sitter-jag-och-håller-på-att-somna-i-soffan-igen-lista.

Tricket ligger alltså i att listan inte ska sitta och knacka en på axeln och säga: "Hörru du! Du har lite att fixa med va?"

Utan snarare att man själv springer och frågar listan: "Hallå du, nu satt jag och stirrade rakt in i väggen igen, finns det kanske nåt jag kan ta tag i?"

Ja, vad säger ni? Kan det funka?

Punkt ett på listan blir att skriva själva listan.